Jag fotar ju ständigt dessa solnedgångar. Jag tröttnar aldrig på dem. Jag anar ett ljus. En färg. Ett dis. Så tar jag kameran och går ner på bryggan och fotar solnedgången. Så fantastiska färger och bilder det blir ibland. Ibland så är den inte så himla rolig. Inte på bild. Den ser ibland mycket vackrare ut, mer spektakulärt ut inifrån köket.

Plötsligt en kväll (solen går ner tidigt nu) så vände jag kameran mot mig själv. Bara lite snabbt. I förbigående. När jag vände om och gick tillbaka in. En klumpig kamera. En kamera utan selfiefunktion. Vända. Trycka av. Bara för att.

 
De här två bilderna. Självporträtt. De här två gillar jag. Blev mycket mer intressanta än solnedgången (som var trist på bild). Självporträtt i det blå ljuset. Den blå timmen. Himmel och hav. Vatten och land. Träden som en linje mitt i. Skogen. Allt på plats. Allt på samma bild. De här bilderna gillar jag.

I was going to take photos of the sunset. It was´nt that great. So I turned the camera on myself. The camera, big one, without a selfiie-function. I kind of like them. The self-portraits.
/Madde

Tagged with:
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 + tio =

Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.